Mitt 2019

2019 blev verkligen ett fantastiskt år och det märks verkligen hur mycket hjälp jag har fått av Mikaela på det mentala planet. Det har gjort en enorm skillnad för mig att ändra mitt tankesätt. Många har upplevt mig stark mentalt och jag har visat ett lugn utåt, men till min tränare Lennart och till min mamma som alltid åker med på träning och tävling har jag berättat att jag är nervös, att jag tycker hindren är för höga, att jag inte vågar osv. Sedan är det visserligen så att jag aldrig har bangat ur, utan det finns en fighter inom mig som gör att jag alltid försöker att ta mig i mål ändå, men hjärtat har slagit på i ett alldeles för högt tempo och nervositeten innan start har nästan gjort mig illamående.
Jag började träffa Mikaela i januari och märkte snabbt resultat då jag alltid varit positivt inställd till mental träning och är öppen för att testa nya saker. Hon och Lennart har låtit mig köra mitt race och jag skulle säga att jag inte ändrat något direkt i min ridning, utan det är bara tankens kraft och att jag varit uppmärksam på nya saker som gjort att framgångarna har kommit.
Jag har släppt all press på mig själv när det kommer till tävling. Det kan inte alltid gå bra, och det är helt okej. Ibland är vi felfria och får då oftast en rosett, ibland trillar det en bom eller två, men det brukar faktiskt inte vara mycket värre än så. Eller just det ja, trillade av några gånger i år också, men det har jag förträngt 🙂 
När det kommer till träningarna så gör jag som Lennart säger (oftast). Jag säger säger inte emot när han höjer hindren, för jag vet att han inte skulle låta oss rida an något vi inte klarar av. Och tror han att vi klarar det, ja då gör vi det. Bra galopp så löser sig det mesta!
Jag har tidigare också varit väldigt försiktig med att anmäla mig till en högre höjd på tävling. Förra året frågade jag Lennart vad han tyckte att jag skulle anmäla till för höjd på diverse tävlingar och följde hans råd även om jag blev nervös av bara tanken. I år däremot har jag varit modig och valt klasser själv, som jag vet att vi har kapacitet att klara av. Både jag och hästarna behöver vänja oss vid höjden och det kan vi inte göra om vi fortsätter härja runt på snäppet under. Vi behöver utmanas för att utvecklas.
Jag ställer mig frågan ”Vad är det värsta som kan hända?” när jag har anmält mig till 140cm och tycker hindren ser enorma ut. Det värsta som kan hända är att det känns åt helvete, men vet ni vad? Då kan man utgå och göra ett nytt försök nästa tävling. Det bästa är att detta har inte hänt en endaste gång i år. Jag har aldrig kommit ut från banan med en dålig känsla. Vi kan ha rivit tre hinder, men det har fortfarande varit en bra känsla, bra rytm och inga kråksprång. Ibland har man bara glömt att ställa in rätt höjd 😉 
Jag ser verkligen fram emot 2020 och hoppas att det kommer bli minst lika bra. Tack för i år! 🙂

Lämna en kommentar