DistriktsmästareI helgen var jag i Hermanstorp och tävlade med alla hästarna och startade bland annat DM med Ratzia för seniorer. I DM är det bedömning A:1a vilket innebär att alla först hoppar en grundomgång och sedan får de som varit felfria hoppa omhoppning. Ratzia hoppade jättefint i grunden och var felfri. Det var totalt 13 felfria, så jag visste att det var allt eller inget som gällde i omhoppningen. La i racerväxeln och Ratzia var helt med på noterna. Kutade på snabbt mellan hindren och svängde snävt. Det höll hela vägen och blev vinst! Superkul! Var många riktigt snabba med, men den här gången var det Ratzia som var snabbast : )
Helgens tävling har fått mig att fundera lite. Funderingar kring hur man som ryttare kan få griller i huvudet på grund av vad andra säger. I söndags hoppade jag 140cm med både Ratzia och Dimarco, och med Dimarco blev det en krasch rätt igenom B-hindret i trekombinationen. Han hoppade fantastiskt hela vägen fram dit och hoppade ett mycket bra språng in på A-hindret, men sedan blev det långt till B-hindret och han visste inte riktigt vad han skulle göra så det blev störtdykning rätt igenom hindret och omkull på backen på andra sidan. Allting gick otroligt fort och han ställde sig upp direkt. Det enda jag kunde tänka på var om han var okej. Var han halt? Hade han några sår? Levde vi?
Jag hade absolut inte en enda tanke på att detta skulle vara något som skulle ställa till det för oss nästa gång vi ska hoppa. Det blev ett missförstånd och sådant kan hända.
MEN. Så säger mamma när vi ska åka hem från tävlingen. ”Ska du inte ta Marco på hoppträningen för Lennart på onsdag istället?”. Eh, jaha, varför det? undrar jag. ”Så ni får hoppa kombination igen så det inte har satt sig i huvudet på er”. När vi kommer hem på kvällen slänger hon även ur sig ”Åh herregud, detta är inte bra att han kraschar så, detta känns inte bra”. MEN SNÄLLA! Om det är någon som ska vara nervös och orolig så är det ju jag, och jag hade som sagt inte ens en tanke på att detta skulle ställa till problem i framtiden. Så går det åt helvete på träningen idag så är det 100% mammas fel ; ) Skämt å sido, men det är så onödigt att så små frön med negativa tankar. Nu känner jag mig själv fortfarande lugn och inte det minsta orolig, men någon annan kanske skulle bli otroligt påverkad. Så till alla i teamet runt en ryttare, behåll era oroliga tankar för er själva, haha.
Nu när jag ändå är igång och skriver kan jag berätta om en annan sak jag funderade på på tävlingen och som jag funderat på många gånger. Det är det där med att sitta och titta på andra ekipage. Att titta på några stycken är väl inte hela världen, men att sitta och titta länge kan nog också sätta griller i huvudet på en. Man kanske har gått banan och tycker att allt ser jättebra ut, sedan ser man hur andra får problem med diverse hinder och distanser och plötsligt börjar man överanalysera och tro att man själv också ska få problem med samma saker. T.ex. var det många i helgen som fick stopp på ett brunt hinder med en grind. Ibland undrar jag om det inte är vi ryttare som är mer ”tittiga” än hästarna? Vad vet jag. Själv går jag inte ens banan utan jag lär mig den från skissen. Finns säkert mängder med nackdelar med att göra så men det fungerar för mig (skriver jag efter att ha kraschat senaste starten, haha) och då vet jag inte om banans ”svårigheter” och vet jag inte om det så finns det inte. Låter kanske helflummigt?